Mina hönor
Varför höns i villaträdgård?
Efter mycket konsulterande av vår hönsbibel, Karin Neuschüts bok ”Höns i trädgård”, byggde min man ett hönshus i garaget. Det såg ut som en liten söt lekstuga när den var färdig. Problemet var att transportera stugan, som var mycket robust, till hönsgården i trädgården. Det löstes med hjälp av två vuxna söner och en skateboardbräda.
Därefter inhägnades hönsgården med nät och sandbad anlades. Det sandbadet hade säkert räckt till 20 hönor och våra hönor har aldrig använt det. Men, det är väldigt fint och vi tar sand därifrån på vintern fortfarande till trädgårdsgångarna. Hönorna använder en av rabatterna närmast huset som sandbad. Och det får dem för mig.
Eftersom min man fortfarande var tveksam till hönor bestämde vi att vi inte skulle köpa några dyra hönor, om det inte skulle fungera, så genom Mammas bekanta räddade vi tre hönor, Ada, Beda och Hedda från en ”hönsfarm” som inte fungerade särskilt bra. Betalningen var en flaska whisky. De skulle komma till midsommar för sju år sedan och under sista veckan inhägnade vi hela trädgården på baksidan – cirka 800 kvm - med lågt, galvaniserat hönsnät som sattes inne i häckarna. Det syns knappt och fungerar perfekt. Efter hand täppte vi till de hål som hönorna hittade och vi hade missat. Grannbarnen har kommit bärande på hönor några gånger. Fördelen är att ingen blir rädd för en smitande höna!
Tanken var att de skulle vara i hönsgården på dagarna när vi inte var hemma och sedan skulle de släppas ut på kvällen. Det fungerade i någon vecka, sen tyckte jag att det var så synd om dem, så de fick vara ute alltid. I dag går de ut och in precis som de behagar. De har mat i hönshuset, vatten i hönsgården och hela trädgården att husera i. Däremot måste luckan stängas på kvällen, räven har varit här ett par gånger och fått sig ett skrovmål…
Nu har vi kvar Kalle Kalas, en kochinatupp, som är rätt så tam och och sex hönor. Tvåan, en Sussex, Gulan, Tvåans dotter med Jussi, vår förra tupp, samt fyra kochinahöns. Dvärgkochina är en perfekt ras för trädgårdar.
Vi har också hund, mestadels labrador, Polly, samt tre katter, Ernst, Svante och Gudrun. Rangordningen är helt klar – Kalle är överst. Ibland ser jag hur katterna försöker göra ett tappert försök att återta makten, men det är kört. Kalle bara vänder sig om, burrar upp sig, tar två steg, hoppar upp mot katten – han är ju så liten – och katten försvinner till en säkrare position. Polly försöker inte ens längre, hon bara väntar tåligt tills alla har ätit färdigt – det kan ju bli något över till henne…
Höns är sällsynt trevliga, det inser min man också nu. Dagis och skola uppskattade mycket ett besök av kycklingar och höna, samt servering av äggsmörgås, förr om åren. Vi är självförsörjande av ägg från mars fram till nu (oktober), men jag var tvungen att köpa ägg häromdagen. (Krav-ägg givetvis.)
Matrester att slänga förekommer inte, hönsen äter allt, dock inte morötter och potatisskal, men pasta, majs, chips och korv går gladeligen ner! Vi får ypperlig hönsgödsel, mitt örtland växer så det knakar på kompost med hönsgödsel. En av våra grannar passar gärna hönsen på semestern mot äggen. Och det bästa av allt, hönor äter mördarsniglar! Inte de stora, men upp till 1½ cm storlek tycker de är mums. Så, efter ett par år har antalet sniglar reducerats nästan till obefintlighet i trädgården. I år har jag kunnat odla sallad, det har jag aldrig kunnat innan, den har blivit uppäten direkt av sniglarna.
Det är synd att inte fler inser att det går så bra att ha höns i en vanlig villaträdgård mitt inne i stan. Hade varje villahushåll haft några höns så hade stor del av den vidriga äggproduktionen kunnat minskas och Krav-äggen kanske hade räckt…
Tillstånd söks hos kommunens Milj öförvaltning och det ska inte vara något problem. Tupp kan vara ett problem, prata med grannarna först. /eva k.
Jussi och Skalle-Sally, visst är de stiliga!
