Hur åt vi förr?
Vad åt vi egentligen på stenåldern? Inte var det Pan Pizza och McDonalds i alla fall…
Enligt beräkningar hos moderna jägarfolk utgör andelen kött och fisk i maten bara 30-50%. Troligen var förhållandet detsamma under stenåldern. Och den insamlade maten var viktig för att överleva vintern.
Stenålderns människor samlade stora mängder hasselnöttter, som kunde rostas i skalen för långvarig lagring. Från stenåldersboplatser i Sverige och Schweiz har man funnit att man samlat skogens bär och frukter. Smultron, björnbär, nypon, hallon, vildäpplen och lök har plockats och lagrats. Knölar av åkerfräken är hittade på Fyn. De nötstora knölarna på rötterna är näringsrika och äts kokta i grytor och soppor.
Våra ”ogräs” som svinmålla, pilörtsfrö, lin, dådra, åkervinda, spergel och pilört har varit viktiga. Lin och dådra är oljerika och har säkert varit bra komplement när det varit ont om animaliska livsmedel.
Andra viktiga växter har varit ormrot, maskros, missne (ätlig efter förvällning), kaveldun, kardborre, mjölkört, kvanne eller varför inte nässla till middag?
Bondbönan kände man till under yngre stenålder, likaså vindruvan. Bondbönan är proteinrik coh är umärkt att koka ”bönegröt” på. Vete och korn var de första sädesslagen, Vetet dominerade, men kornet var härdigare. Under bronsåldern tillkom hirs och havre. Rågen började odlas under järnåldern.
Det finns brödfynd från stenåldern. Små, tunna kakor av grovt mjöl, vete, hirs och korn, som gräddats på heta stenar. Brödkakor från svensk järnålder, 2-600-talet, är mer att likna som kex. Mjölet är av korn och/eller havremjöl.
Vi är allätare. Det som har funnits har vi tagit tillvara och använt färskt, torkat, rökt eller bevarat på annat sätt, t ex genom jäsning.
På stenåldern föredrog man att jaga fettrika djur, frramför allt på hösten när djuren var som fetast. Vilda djur har oftast ett lägre fettinnehåll än dages slaktdjur. Idag ligger fetthalten i genomsnitt på 25-30%, viltkött ligger i snitt på 5% fett. I forntiden har säkerligen fettet varit ett enskilt födoämne, en smaklösare och krydda och/eller använts för att konservera annan mat. Fettet var ett viktigt komplement till vegetabiliska rätter, torkad mat eller magert kött.
Späck, talg och fett togs noga tillvara vid slakt. Allt togs tillvara. Det rena fettet smältes och förvarades sedan i behållare, t ex urinblåsor från djur, där det stelnade och kunde användas efter hand. Även från feta fiskar kunde rent fett utvinnas. Hasselnötter, (50% fett), bokollon, linfrö och dådra är fettrika och har varit viktiga.
Fett syrades också genom att grävas ner. Det ansågs delikat och hållbarheten blev längre. Som konserverande medel smältes fettet och hälldes över växtdelar, bär och kött. De olika livsmedlen kunde även jäsas tillsammans.
Något som också är värt attt notera är att blodet från slaktade djur, alltid har tagits tillvara, ända fram till idag. Fortfarande har vi blodkorven kvar! Blod ger vitaminer och mineraler, fr a järn, och kan användas till bröd, gröt och välling.
Var tillgången till vilt god, nötskörden riklig, fet fisk fanns och frön kunde samlas in, var chanserna att överleva vintern större.
Ägg har också haft betydelse genom sin relativt höga fetthalt. Det spelar naturligtvis stor roll var man har bott. T ex har det i inlandet inte funnits fisk på samma sätt som vid kusten.
Däremot har mjölken inte spelat någon större roll förrän på bondestenåldern. Mjölken har säkert till största delen använts som föda till barnen, för att göra ”filmjölk” och olika ”ostmassor”. Fil och ost har ju också på så sätt längre hållbarhet och man har kunnat lagra livsmedlen, t ex ost under lång tid.
Salt (NaCl = Natrium Clorid) i för stora mängder är inte bra. Till exempel högt blodtryck kan bero på för hög saltkonsumtion. För lite salt rubbar vår vätskebalans i cellerna och kan leda till döden. Vårt fysiologiska behov av salt är mindre än ett halvt gram odm dagen. Vi äter mellan 10-12 gram per dag och Svenska Näringsrekommendationer vill ha en sänkning till 5-7 gram per dag.
På stenåldern täcktes behovet. I inlandet kunde det bli problem om det i stort sett bara var tillgång till spannmål. I välkokt kött är inte heller mycket salt kvar. Det är därför vi i alla tider har tagit tillvara buljongen. Där är salt, vitaminer och mineraler utlösta i buljongen, likaså fett.
Salt kan utvinnas ur havsvatten. I Norden är detta bara möjligt längs den västra kusten. Vissa forskare menar att handel med norskt salt har förekommit under järnåldern. Kanske har man också kunnat utvinna salt på svenska västkusten.
Troligen har mat kokats i havsvatten, där det har funnits. Men, det har inte gett den salta smak vi eftersträvar idag. Charprodukter, halvfabrikat, snacks och extrasaltade produkter är det egentligen ingen som behöver. Det kan faktiskt vara direkt hälsofarligt med för mycket salt.
sidan uppdaterad 2011-10-01
